Att förverkliga en dröm.. En klassresa från byn Jambanjelly i Gambia, via studier i fd USSR , veterinärhogskolan i Uppsala, distriktsveterinär i Gästrikland, Veterinary technical Manager Iams Europe och nu Föreståndare för Brommadjurklinik.

Läs om Bubas Klassresa i Allas av Mats Utbult

För Buba Badjie är motgångarna och segrarna i Robinson inget mot vad han fått uppleva i verkliga livet. Han har gjort en häftig klassresa från landsorten i Gambia till svenskt småstadsliv i Gävle. Livet i Gambia var fattigt på pengar och kunskap – men rikt på kärlek. Det var drömmen om att bli veterinär som fick Buba att lämna tryggheten i byn.

När vi drabbas av att andra människor fattar beslut som är orättvisa, är det en svår konst att kunna behålla humöret och komma igen. Hade jag drabbats av det som Buba Badjie råkade ut för i årets Robinson, hade jag kroknat och sagt som Karlsson på taket: »Ska det vara på det här viset är jag inte med«. Men det gjorde inte Buba.
Ändå var det som hände på ön ingenting mot de hinder som Buba mötte när han 1994, efter att ha blivit klar med sin veterinärexamen i Ukraina, flyttade till Sverige och sin fru Cecilia. Cecilia och Buba hade träffats tre år tidigare, när han under ett lov var på besök i Sverige, och de blev blixtförälskade…
När Buba flyttade till Sverige var den första utmaningen att lära sig svenska. Eftersom Buba redan kunde flera språk flytande, till exempel ryska och engelska, så räknade han med att klara av svenskan snabbt. Men myndigheterna ville inte låta honom genomföra det språktest som krävs för att studera på svensk högskola redan efter ett år. Men han tjatade tills han fick – och klarade det.
Sedan gällde det veterinärstudierna – och det var än värre. Alla kan förstå att man kan behöva komplettera en utbildning när man ska jobba i ett nytt land. Men Buba fick höra att hans fem år av studier i Ukraina i praktiken inte räknades, utan erbjöds att starta på nytt som nybörjare.
– Jag såg det som ett hinder att övervinna. alternativet var att vara utestängd från att arbeta med det som jag ända sedan jag var barn hade velat arbeta med, säger Buba. Men jag blev också nyfiken – fanns det verkligen så mycket som var annorlunda i en svensk veterinärutbildning?
En hel del skillnader fanns förstås. Den svenska utbildningen handlade mycket mer om hundar, katter och andra smådjur. I Sovjet var det lantbrukets behov som styrde studierna. Och visst fanns det modernare teknik här i Sverige. Men inte motiverar det att en färdig veterinär får börja om från början, istället för att gå ut och jobba.
– Jag var ganska förbannad då, medger han. Det talas så mycket om bidragsberoende invandrare – men jag såg hur jag och andra invandrare hindrades från att arbeta.
Hur har Buba blivit den han är – envis och energisk när det gäller att kämpa mot alla hinder och taskiga odds? Viktiga förklaringar finns förstås i hans barndom och uppväxt i Gambia.
Onda ögat
Han föddes som barn nummer två till jordbrukarparet Nanding och Bakary Badjie i byn Jambanjelly, som ligger ett par mil söder om det turistområde som så många svenska charterturister har besökt sedan mitten av 60-talet.
Hans äldre bror dog som spädbarn, en alltför vanlig händelse i Gambia, eftersom barnadödligheten var och är stor. »Gud ger och Gud tar«, säger drabbade föräldrar. Det var även nära att hans eget liv blev mycket kort.
– Jag var en busig grabb på fem år och vi barn sprang och snurrade med cykelhjul på en gård där våra mammor arbetade med att koka palmolja, på nötter som männen hämtat ner från palmerna.
– Jag sprang efter ett hjul rakt in i en nedbrunnen eldstad där jag sjönk djupt ner i vit, het aska och ramlade omkull. Jag blev mycket svårt brännskadad. Min mamma trodde först att det skulle gå att klara med traditionell folkmedicin, med örtblandningar. Det gick inte. Huden började lossna och i den tropiska värmen kom det snabbt infektioner i såren.
Det dröjde innan Buba kom till sjukhuset i huvudstaden Banjul. Där sa läkarna att Buba drabbats av blodförgiftning och att man var tvungen att amputera bägge benen. Mamma stod bara inte ut med tanken, så hon rymde kvällen före operationen, och åkte hem till byn igen.
Där ägnade hon all sin tid åt att ta hand om sonen. Det gick ut över risodlingen, som låg på kvinnans lott i varje familj. När pappa Bakary ville att hon skulle vara realistiskt och ge upp hoppet, rymde hon för andra gången – hem till sin bror, medicinmannen, som arbetade med en kombination av örtavkok och andetro.
Hos medicinmannen blev Buba friskare – utan amputerade ben. Men morbrodern förklarade att pojken drabbats av det onda ögat och av häxerier, så därför skulle det även fortsättningsvis krävas många och dyra åtgärder för att rädda honom. Ett alternativ var att lura de onda andarna genom att lämna bort honom till släktingar.
Det är inte så ovanligt att barn flyttas mellan släktingar i Gambia. Så var det också i Sverige för hundra år sen, när min egen morfar fick växa upp hos sina farföräldrar, därför att det blev för trångt med alla ungar hemma på gården i Dalarna. Men Buba hann grubbla mycket över varför han inte fick vara med sin riktiga familj, innan han i tonåren fick höra berättelsen om brännskadan och det onda ögat som skulle luras.
Fattig bland rika
Hos släktingarna tog han hand om sin yngre kusin som sin egen lillebror. Men han hade ändå en utanförkänsla, som han även senare stött på, och tacklat, i andra sammanhang.
En av de mest omvälvande dagarna i hans liv var när han fick klart för sig att han lyckats så bra i skolan, att han som enda barn i byn, kom in på Gambia High School. Det var då landets mest prestigefyllda skola. Här gick presidentens och ministrarnas barn. Buba blev helt enkelt livrädd när han fick antagningsbeskedet.
Trots allt fanns det en trygghet i byn.
– Det var nästan så att jag ångrade att jag pluggat så hårt.
I huvudstaden Banjul blev han inneboende hos en ganska stökig familj och fick försöka klara studierna samtidigt som han måste hjälpa till i hemmet. Och att börja på Gambia High School var också en stor omvälvning, till exempel var det här som han för första gången fick böcker och pennor, fastän han faktiskt gått i skola i sex år tidigare.
– Jag fick läsa om engelska barn och jag kunde inte förstå om det verkligen var på riktigt, det som stod om snö och födelsedagsfester…
– Grannarna var inte lika snälla i storstaden. Det var ett hårdare tempo och barnen var grövre i mun. Jag var en blyg och rädd landsortspojke och skolan blev min borg. Jag missade aldrig en lektion. Böckerna och läxorna blev ett sätt att fly.
– På skolan var vi två procent som kom från fattiga familjer på landet. Det gick lätt att se på kläderna vilka vi var. Vi som inte var fint klädda höll ihop. De rika barnen var tjocka och bortskämda och talade om filmer de sett på något som hette video – det visste vi bondbarn inte vad det var.
– I byn hade jag aldrig varit hungrig, men det var jag i Banjul. Gröt på morgonen, det fick jag klara mig på under dagen, medan de rika plockade fram sina matpaket. Men en vändpunkt kom när jag hamnade bland de bästa när det gällde provresultaten. Då började klasskamraterna fråga mig om hjälp – och hände det på lunchrasten så bjöd de även mig på mat.
De goda studieresultaten resulterade i stipendier. Och det lyser i hans ögon när han berättar om hur stolt hans mamma var. Hans mamma, död sen 2,5 år, är en oerhört viktig människa i hans liv. Han kan tala länge och varmt om henne, om glädjen som hon spred och visdomen som hon ägde trots att hon saknade utbildning. Bägge Bubas föräldrar var analfabeter.
Buba och andra fattiga gymnasister blev alltmer vakna för orättvisorna och ojämlikheten i landet.
– Vi såg hur uselt de styrande använde landets rikedomar. När elever kom åkande i departementens bilar använde de resurser som vi hade rätt till. Kom igen, sa jag till en som skröt om sin rike far, när du har skapat något själv. Jag tyckte inte att jag hade något att skämmas över.
Det fanns inte ett elevråd i skolan, som hos oss – men skolledningen valde ut en »försteman« (headboy), en prestigefylld post, med vissa befogenheter. Sista skolåret föll valet på Buba.
– Det väckte motstånd hos snobbiga sällskap, för av tradition skulle det vara någon från överklassen. Nu klättrade någon dit in i deras fina kretsar. Men jag minns att jag tänkte: »Nu jävlar, det ska gå, tiderna förändras. Det här är bara början«.
Bondgrabben som stått och skakat när han skulle tala inför klassen, talade nu inför hela skolan och ordnade debatter om landets framtid. Och han drev frågor på skolan som väckte uppmärksamhet.
– Jag agerade för att vi skulle få uniformer, lika för alla, fattig och rik skulle se lika ut. Skolan ska inte vara något uppvisningsställe. Jag konfronterade också rika föräldrar som trodde att deras barn kunde komma och gå som de ville.
Skolledningen kanske inte direkt ångrade sitt val av den fattige eleven men de tyckte att det var obehagligt att han var så rakt på sak. Och rektorn började oroa sig inför den årliga avslutningen med presidenten i publiken. Försteeleven skulle då av tradition hålla ett »tacktal«.
– Ledningen tyckte att det var viktigt att presidenten lovprisades, som vanligt – och här kom jag med mina radikala tankar om rättvisa. Rektorn frågade om hon kunde få läsa mitt tal. Men jag ljög och sa att jag skulle hålla ett spontantal.
Ungefär det här var hans budskap, när han höll sitt tal:
»Skolan är inte ett privilegium för några få utan är till för alla. Här står jag som har föräldrar som inte kan läsa. Men alla är inte lika envisa som jag. Många hoppade tidigt av byskolan och började arbeta i unga år i jordbruket. Det är många olika parter som har ett ansvar för att skolmiljön blir sådan att alla känner sig välkomna, att alla blir delaktiga. Eleverna har ett ansvar, föräldrarna har ett ansvar, och presidenten har också ett ansvar. Det gäller att ställa upp mål och se till att genomföra dem.«
Det hela blev extra tillspetsat av att ceremonin för första gången sändes i radio.
Och därmed var det också första gången som Buba blev kändis. Kanske var det då häftigare för den 18-årige gymnasisten att gå på huvudstadens gator och höra hur främmande människor talade om vilken klippa till försteelev de hade på Gambia High School, som hade vågat tala så till presidenten, jämfört med vad det är idag med all Robinson-uppståndelse.
Skällde ut utrikesministern
Buba gick ut som årskursens bäste elev – och ombads att genast börja som lärare på sin skola, vilket han var under ett år.
Förutom faktakunskaperna hade han lärt för livet vad gäller sådant som att våga, att inte ha överdriven respekt för överheter, att se sitt eget värde, att framträda och att skapa goda relationer. Dessa insikter bidrog till att han klarade av en svår situation när han 1987 via fn fick sitt studiestipendium i Ryssland – men höll på att bli snuvad på konfekten. Regeringen hade av politiska skäl försökt hindra stipendiaterna från att åka till Ryssland. Flygbiljetten från Senegals huvudstad Dakar ingick i stipendiet, men regeringen ville plötsligt inte längre ställa upp med resan.
Buba lyckades ändå fixa en biljett till halva priset och av en slump hamnade han på samma plan som utrikesministern, som fick en utskällning. Buba hade extraknäckat som lärare åt barnen till både presidenten och vicepresidenten och när utrikesministern förklarade att de »inte var så pigga« på att skicka studenter till Sovjet efter Afghanistankriget, utbrast Buba:
– Nähä, ni är inte så pigga på det. Men ni kan ju alltid skicka era egna barn via en bakdörr till högre studier utomlands. Alla presidentens barn har fått stipendier och det beror inte på att de är duktiga. Vi som har fattiga föräldrar har hamnat på stipendier i Ryssland. Vi måste ta denna enda möjlighet.
– Men många tycker att det är tufft att plugga där, sa utrikesministern.
– Livet är inte svårare där än i Gambia. Livet är en ständig kamp, svarade jag.
Kvar i mammas klass
Buba tror att det för svenskar kan vara som att resa bakåt i tiden att komma till Ukraina.
– Men för mig var det ett kliv uppåt. Bara det att vi hade elektricitet 24 timmar om dygnet! Och det var mycket bättre sjukvård och det fanns fler böcker i biblioteket.
Mycket var annorlunda i Ukraina, liksom skillnaden sedan skulle bli stor när han kom till Sverige. Men det finns också mycket som är likt, tycker han.
När Buba läste »Mina drömmars stad« av Per-Anders Fogelström, på en kurs i arbetsmarknadsintroduktion, såg han stora likheter mellan Hennings möte med Stockholm och sitt eget med Banjul. Och han ser likheter mellan Amerikadrömmarna hos Vilhelm Mobergs »Utvandrarna« och hos gambianska ungdomar idag.
Den största förändringen i hans klassresa tycker han faktiskt skedde när han som tolvåring flyttade från byn till storstaden. Idag kan han låta både lyrisk och drömsk när han talar om det lugna bylivet, om hur han vallade får och plockade nötter i skogen, om hur människor i mörkret på kvällen, i hus som inte har el en endaste minut på dygnet, satt och berättade och talade med varann.
– Det fanns en stor sammanhållning där alla kvinnor på ett sätt var ens mammor och alla barn ens syskon, som har präglat mitt sätt att tänka och bry mig om omgivningen och samhället, säger Buba.
Nu är Buba lycklig och arbetar i ett yrke som han älskar. Han bor med fru och barn på en standardnivå som ligger mycket långt från den han växte upp med. Som grädde på moset har han fått vara med om tv-äventyret Robinson, en upplevelse som han i det stora hela tyckte var ruskigt rolig. Kändisskapet har ännu, när den här intervjun görs, inneburit nästan bara trevliga saker.
Helt har dock rasismen inte gått Buba förbi, även om han faktiskt inte kan peka på någon händelse där han har blivit illa behandlad på grund av sin hudfärg. När han en tid jobbade som veterinär i Skåne blev han väl mottagen av kollegor och bönderna han besökte.
Men när han då och då hade ärenden till Klippan, tänkte han på den unge afrikan som blev mördad på gatan bara för att han var svart. Och utanför jobbet konstaterade han att utlänningar på skånsk landsbygd kunde möta märkliga kommentarer och attityder – som han inte ville att hans barn skulle utsättas för. Ett på många sätt lockande erbjudande från en god vän och veterinär i Skåne tackade han därför nej till.
Buba har mött på välmenande människor som undrar om det ändå inte vore bra att byta till något mer svenskt namn, för att det skulle underlätta jobbsökandet. Men han fnyser:
– Jag har alltid svarat: Den som inte vill anställa mig för att jag heter Buba skiter jag i. För trots allt jag har upplevt, har jag inte tappat bort mitt jag. Mentalt och socialt vill jag vara kvar i min mammas klass. Det är där jag hör hemma. – Alla individer har sin plats i samhället och alla yrken och jobb tillsammans skapar ett friskt samhälle. En som är städare är inte mindre värd än en it-direktör. Och en svart är lika mycket värd som en vit.
Reportaget är skrivet av Mats Utbult